Långfilm, 1978

Herbstsonate (Höstsonaten)

Kvinnlig konsertpianist konfronteras med sina undanstuvade vuxna döttrar.

Eva (Liv Ullmann) och hennes mor Charlotte (Ingrid Bergman).

"Redan första dagen när vi läste tillsammans i repetitionsstudion upptäckte jag att hon hade övat in hela sin roll framför spegeln med tonfall och gester. [...] Hon var kvar i 40-talet."

Ingmar Bergman om Ingrid Bergman

Om filmen

I Bilder berättar Bergman att Höstsonaten inte var det första projektet han planerade tillsammans med namnen Ingrid:

Tanken att arbeta med Ingrid Bergman var gammal men den initierar inte den här historien. Jag hade senast träffat henne på festivalen i Cannes i samband med visningen av Viskningar och rop. Då stoppade hon ett brev i min ficka, där hon påminde mig om att jag lovat att vi skulle göra en film tillsammans. Vi planerade en gång Hjalmar Bergmans roman Chefen fru Ingeborg. [...]

Under några sommarveckor på Fårö skrev jag Höstsonaten för att ha någonting i bagaget om Ormens ägg skulle kullbyttera.

Höstsonaten, bakombild, Ingrid Bergman, Käbi Lareti — Käbi Lareti instruerar Ingrid Bergman (Charlotte) vid pianot.

Foto: Arne Carlsson © AB Svensk Filmindustri

Inspelningen

Bergman fortsätter i Bilder:

Mitt beslut var definitivt: jag skulle aldrig mer arbeta i Sverige. Därför uppstod denna konstiga anordning med Höstsonaten i Norge. Jag trivdes i och för sig bra i de primitiva ateljéerna utanför Oslo. De byggdes 1913 och 1914 och har bara blivit stående. Flygtrafiken gick visserligen rakt över oss vid vissa vindriktningar. Men för övrigt var det gammaldags och trevligt. Allt fanns men var lite förfallet och vanskött. Medarbetarna var vänliga men aningen amatörmässiga.

Själva inspelningen blev ansträngande. Med Ingrid Bergman hade jag inte vad man menar med samarbetssvårigheter. Det var snarare en sorts språkförbistring i djupare bemärkelse. Redan första dagen när vi läste tillsammans i repetitionsstudion upptäckte jag att hon hade övat in hela sin roll framför spegeln med tonfall och gester. Det stod klart att hon hade en annan approach till sin yrkesutövning än vi andra. Hon var kvar i 40-talet.

Jag tror hon ägde något snillrikt, egendomligt inrättat datasystem. Trots att hennes mottagningsmekanismer för regi inte satt på de ställen där man är van vid att de ska sitta - och där de ska sitta - måste hon på något vis ha varit mottaglig för impulser från en och annan regissör. Man ser ju att hon är utomordentligt bra i åtskilliga amerikanska filmer. Hos Hitchcock är hon till exempel alltid storartad. Honom avskydde hon. Jag tror att han aldrig generade sig för att vara respektlös och en smula arrogant, vilket naturligtvis var precis det rätta sättet att få henne att lyssna.

Jag upptäckte redan under repetitionsarbetet att här gick det inte med förståelse och lyhördhet. Här måste jag arbeta med metoder som jag annars avvisar, framför allt aggression. En gång sa hon till mig: 'Om du inte säger hur jag ska göra den här scenen, så smäller jag till dig.' Det tyckte jag ganska mycket om.

Höstsonaten, Halvar Björk — Viktor (Halvar Björk): "Jag frågade om hon älskade någon annan. Hon svarade att hon aldrig hade älskat någon människa, och att hon var oförmögen att älska."

Foto: Arne Carlsson © AB Svensk Filmindustri

Källor

Svensk filmdatabas.
Ingmar Bergman, Bilder.
Ingmar Bergmans Arkiv.

Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter:

Höstsonaten är alltså en film jag kan uppskatta, men det sker i viss mån på Bergmans villkor. Hans uppgörelse med modersrollen lär ha skakat åtskilliga som haft tillfälle att se den redan. Själv är jag mera kallsinnig och misstänker att den kan öka befintliga skuldkänslor hos yrkesarbetande mödrar. Nog kan jag tänka mig en mer allsidig belysning av vådan av att vara mor och barn. Men det här är alltså Bergmans version, och den har sina frätande ögonblick och minnesvärda stunder som kan rekommenderas alla Bergmanbeundrare. Och så Ingrid Bergman i sin bästa filmroll, förstås.

Lasse Bergström i Expressen:

Ingmar Bergman har under en lång period av sitt mogna konstnärsliv varit på väg in i det slutna kammarspelet, där några få människor möts och talar med eller förbi varandra och där dramats rum är öppet endast mot själens och drömmarnas landskap. Hans nya film Höstsonaten är gjord i närheten av den här vägen, men något nytt har hänt med spelet i det slutna rummet. Det är inte längre meningen att vi ska uppleva det på avstånd. Vi ska tvingas in i det och känna hur speglarna faller över oss. Låt mig från början säga att jag upplever den drabbande kraften i Höstsonaten som enorm och unik. Mellan två visningar har jag grubblat för att försöka komma på någon tidigare film av Bergman eller andra, som på samma nakna sätt känts som ett knytnävsslag i själen - men förgäves.

Åke Janzon i Svenska Dagbladet:

Det är framför allt Ingrid Bergmans film. Mera övertygande än någonsin tidigare har Ingmar Bergman med henne som medium lyckats tolka själens obotliga ensamhet. Det är en tung och enormt pressande film, men den är ett av Ingmar Bergmans renaste verk med kompromisslös koncentration på det väsentliga och utan alla trollkonster. När han ändå i ett par moment inte kan låta bli att vidga familjekretsen utan placerar delar av sitt gamla skådespelarteam i tysta, nästan spöklika uppställningar i återblickarna, upplever man det bara som ädelsmedens signatur. I nästa film kanske han inte behöver dem alls - även om vi skulle sakna dem en smula.

Distributionstitlar

Autumn Sonata (Storbritannien)
Autumn Sonata (USA)
Essena sonata (Bulgarien)
Høstsonaten (Norge)
Õszi szonáta (Ungern)
Sonata de otoño (Spanien)
Sonate d'autonne (Frankrike)

Svensk premiärtitel: Höstsonaten

Produktionsuppgifter

Produktionsland: Västtyskland
Distributör i Sverige (35 mm): Svensk Filmindustri, Svenska Filminstitutet
Distributör i Sverige (hyrvideo) (fysisk): Svenska Filminstitutet
Distributör i Sverige (köpvideo): Svenska Filminstitutet
Laboratorium: FilmTeknik AB
Produktionsbolag: Personafilm GmbH
ITC Film Distributors, Ltd.
Övrigt bolag: Neue Constantin Film GmbH & Co. Verleih K.G.
Kommunernes Filmcentral A/S

Bildformat: Vidfilm (1,66:1)
Färgsystem: Eastman Color
Ljudsystem: Optisk mono
Originallängd i minuter: 93

Censur: 119.325
Datum: 1978-08-25
Åldersgräns: Tillåten från 11 år
Längd: 2540 meter

Urpremiär: 1978-10-08, Spegeln, Stockholm, Sverige, 93 minuter

Inspelningsplats

Norge (1977-1977) (hösten)
Norsk Film A/S, Jar (ateljé)

Musik

Titel: Preludium, piano, op. 28. Nr 2, a-moll
Kompositör: Frédéric Chopin (1838-1839)
Instrumentalist: Käbi Laretei

Titel: Svit, nr 4, BWV 828, Ess-dur
Kompositör: Johann Sebastian Bach (1731)
Instrumentalist: Claude Génetay

Titel: Sonat, blockflöjt, b.c., HWV 369, F-dur
Kompositör: Georg Friedrich Händel (1725-1726)
Instrumentalist: Frans Brüggen, Gustav Leonhardt, Anner Bylsma

Charlotte: Jag har alltid haft svårt med människor som är omedvetna om sina motiv.
Eva: Är det mig du menar?
Charlotte: Ta det som du vill.

Eva: Denna obegripligt besynnerliga mor. Du skulle sett henne när jag talade om för henne att Helena bodde här hos oss. Du skulle sett hennes leende. Kan du tänka dig att hon fick till ett leende, trots överraskningen och förskräckelsen. Och sen, när vi stod utanför Lenas rum, en aktris före sin entré, vansinnigt rädd men samlad. Föreställningen var suverän. Varför kom hon hit egentligen?

Eva: Längtan?
Viktor: Längtan efter dig.
Eva: Det där är väl väldigt vackra ord, är det inte? Ja men ord som inte betyder något verkligt. Jag är uppfödd på vackra ord. Mamma är inte förbannad, missräknad eller olycklig. Hon känner smärta.

Eva: Viktor, jag har ofta undrat varför hon är sömnlös. Jag tror jag vet. Om den kvinnan sov normalt skulle hennes vitalitet krossa omvärlden.

Charlotte: Chopin var känslostark, Eva, men inte känslosam. Det är en avgrund mellan känsla och sentimentalitet. Preludiet du spelar talar om återhållen smärta, inte om drömmerier. Du måste vara lugn, klar och kärv. Se du här, bara de första takterna Det gör ont, men han visar det inte.

Charlotte: Chopin var stolt, sarkastisk, hetsig, plågad och mycket manlig. Han var alltså ingen känslosam kärring.

Eva: För mig är människan en oerhörd skapelse, liksom en ofattbar tanke. Och i människan finns allt från det högsta till det lägsta. Människan är Guds avbild, och i Gud finns allt. Och så skapas människan, men också demonerna och helgonen, profeterna och konstnärerna, och alla dom som förstör. Allting finns sida vid sida och växer in i vart annat, väldiga mönster som hela tiden förändras, förstår du hur jag menar?

Viktor: Vänta nu ett ögonblick, kära Charlotte, så ska jag försöka förklara hur jag ser på min hustru. När jag bad henne gifta sig med mig sa hon genast ifrån att hon älskade mig.
Charlotte: Men Viktor, vad menar du?
Viktor: Jag frågade om hon älskade någon annan. Hon svarade att hon aldrig hade älskat någon människa, och att hon var oförmögen att älska.

Charlotte: Jag var övertygad om att abort var den enda lösningen. Jag har varit övertygad om den saken ända till detta ögonblick. Men det är ju förfärligt att du har gått och burit på det här hatet i alla år. Varför har du inte sagt något?
Eva: Därför att du aldrig lyssnar, därför att du är en jävla eskapist. För att du är känslomässigt invalidiserad, för att du egentligen avskyr mig och Helena. Därför att du är hjälplöst instängd i dig själv, för att du alltid ställer dig själv i vägen. För att jag älskade dig. För att du tyckte att jag var äcklig, misslyckad och obegåvad. Och du lyckades skada mig för livet, precis så som du själv är skadad.

Eva: Moderns olycka ska bli dotterns olycka. Det är som om navelsträngen aldrig blivit avskuren.

Efter att inte ha träffats på sju år återförenas Charlotte och dottern Eva i dotterns hem. Modern, en känd konsertpianist, har nyligen drabbats av en personlig sorg. Hennes manlige vän har dött. Eva får höra om detta och får en plötslig impuls att skriva till sin mor och bjuda henne till sig. I huset finns också en annan dotter, Helena, svårt handikappad, som den äldsta dottern sköter om sedan två år. Detta vet inte modern om. Hon tror att Helena vårdas på ett sjukhus, där hon lämnat henne. Mötet mellan främst Eva och Charlotte blir mycket uppslitande. Mycket uppdämd kärlek och hat väller fram vid ett nattligt samtal.