Malmö opera sätter upp musikalen Sommarnattens leende efter Sondheims och Wheelers A Little Night Music, som i sin tur har känd förlaga. I rollen som Madame Armfeldt skulle vi ha sett tidigare bergmanmedarbetaren Ghita Nørby (som även spelade Helena Ekdahl i Köpenhamn nyligen), men hon hoppar nu av. ”Hon har övervärderat sina krafter”, säger henens presskontakt till Sveriges Radios Mitt i musiken. Ersättare blir operasångerskan Kerstin Meyer.
Efter sin bortgång i oktober hyllas hon nu vederbörligen världen över. Henens samarbete med Bergman inleddes redan 1947, men hennes största bergmanroller hade hon i 90-talspjäser som Markisinnan de Sade och Bildmakarna.
Arkivets princip: att bevara (eller försöka). Således är inte YouTube, trots en del påståenden åt det hållet, inte ett arkiv. Ska man använda en metafor för det slags informationshantering kan det eventuellt liknas vid ett bibliotek. Kanske ett museum. Men snarast är YouTube att jämföra med en videobutik; en kommersiell hantering av ett bestånd vars tillgång styrs av efterfrågan, lagringsutrymme och rena tillfälligheter. Det är ett underbart tidsfördriv, men så jobbar inte vi.
Gör helgmyset komplett med lite Bergman-relaterad musikunderhållning! Varje lördag presenterar vi en ny låt med Bergmankoppling. Så småningom blir det en fin-fin spellista för alla tillfällen – The Original Ingmar Bergman Spotify Playlist. (Mer om Bergman och musik här.)
Lördagslåt #4 är:
Béla Bártok, Orkesterkonsert, Introduktion
Seattle Symphony Orchestra
Dirigent: Gerard Schwartz
Bártoks orkesterkonsert var en uttalad inspiration till Tystnaden: "Den ursprungliga tanken var att göra en film som arbetade efter musikaliska lagar och inte efter dramaturgiska. En film som fungerade associativt – rytmiskt med huvudmotiv och bimotiv. Vid själva uppbyggnaden av den tänkte jag musikaliskt mycket mera än vad jag hade gjort tidigare. Det enda som finns kvar av Bartók är egentligen själva början. Den följer på ett ganska nära sätt Bartóks musik med den där dova liggande tonen och sen det plötsliga utbrottet."
Gör helgmyset komplett med lite Bergman-relaterad musikunderhållning! Varje lördag presenterar vi en ny låt med Bergmankoppling. Så småningom blir det en fin-fin spellista för alla tillfällen – The Original Ingmar Bergman Spotify Playlist. (Mer om Bergman och musik här.)
Lördagslåt #2 är:
Frédéric Chopin, prelude nr 2 i A moll, op. 20, nr 2 (Roland Pöntinen, 24 Preludes).
Ingen kan ha sett Höstsonaten utan att minnas den fruktansvärda scenen när Ingrid Bergman och Liv Ullmann spelar fyrhändigt. ”Vi bortser alltså från det rent tekniska – som inte var så tokigt – trots att du gott hade kunnat intressera dig en smula mer för fingersättningen eftersom den ger en viss hjälp för tolkningen, men för all del. Nu ska vi bara tala om uppfattningen. Chopin var känslostark, Eva, men inte känslosam. Det är en avgrund mellan känsla och sentimentalitet.” Vad Charlotte skulle ha att säga om Pöntinens fingersättning får vi aldrig veta.
Arkivet är inte ett förvaringsutrymme. Snarare definieras det mindre av egenskaperna hos dess samlingar än egenskaperna hos dess metadata. Att spara något är en sak; att ha det katalogiserat är en annan – och det är det senare som utgör arkivariens främsta uppgift.
(apropå Clint Eastwood, J. Edgar, 2011, © Warner Bros.)
För att riktigt understryka det faktum att den här bloggen legat nere hela sommaren tar vi som första ämne upp en redan gammal nyhet.
Jag tror det är Alberto Manguel som kallat listor för poesins hjärta. Mina egna försök i genren brukar trots det bli ganska prosaiska (”mjölk / smör / frukt och grönt / middagsmat” – inte riktigt Rilke).
Men jag har å andra sidan även bidragit till Sight & Sounds decenniala topplista över världens främsta/bästa/största (”greatest” – översätt det den som kan) filmer, av oklara orsaker tillfrågad.
1.Vertigo (Hitchcock, 1958)
2. Citizen Kane (Welles, 1941)
3. Tokyo monogatari (Ozu, 1953)
4.La règle du jeu (Renoir, 1939)
5. Sunrise (Murnau, 1927)
6. 2001 (Kubrick, 1968)
7. The Searchers (Ford, 1956)
8. Tjelovek s kineapparatom (Vertov, 1929)
9. La passion de Jeanne d’Arc (Dreyer, 1927)
10. 8 ½ (Fellini, 1963)
Resultatet har blivit ordentligt utskällt av främst följande skäl: 1. Var är alla kvinnliga regissörer?!; 2. Skulle inga bra filmer ha gjorts efter 1968?! 3. Måste alla ”bra” filmer vara så tråkiga?!; 4. Mäh! Varför är inte Blade Runner med?!)
Även om jag inte tar ansvar för listan annat än till en åttahundrafyrtiosjättedel är det lätt att hålla med om en del av kritiken. Emellertid är detta baksidan med s.k. kollektiv intelligens, som ofta blir en övning i spelteori (Nattvardsgästerna är kanske min bergmanfavorit, men knappast någon annans; jag drar till med Persona i stället).
Men att endast en (1) kvinnlig regissör (Akerman) kommit med på topp 50 är ändå ganska anmärkningsvärt. Bara på bokstaven D kommer jag på åtminstone fyra namn som borde varit representerade på toppfemtiolistan (dessa fyra finns f.ö. på FLM:s utmärkta korrektiv).
Sedan är det förstås SKANDAL att den enda bergmanfilmen åkterkommer på sjuttonde plats, något som också har kommenterats av exempelvis Roger Ebert. (Den enda bergmantiteln blev f.ö. just Persona, kanske av de skäl jag nyss spekulerade i).
Tacka vet jag – åtminstone i det hänseendet – 1972 års lista då både Persona och Smultronstället nådde topp tio.
Nåja. Med detta sagt är jag trots allt ganska nöjd med resultatet. Framför allt över att världens bästa film till slut utsetts till världens bästa film, men också för att jag är glad över tre stumfilmer på tio i topp och en allmänt högre sofistikering än de senaste decennierna (Ozu snarare än Kurosawa; Dreyer snarare än Chaplin, etc.).
Ett varmt grattis alltså till den formella segraren Vertigo! Men den totala vinnaren måste ändå vara Dreyer, som fick med inte mindre än tre av sina sammanlagt fjorton regisserade långfilmer. Bra där.
PS. Gillade ni inte resultatet kanske ni gillar Bergmans egen topplista bättre.
PPS. Gillade ni inte resultatet gillar ni förmodligen inte mitt bidrag heller:
1. Vertigo (Hitchcock, 1958)
2. Ordet (Dreyer, 1955)
3. L’argent (Bresson, 1983)
4. Tokyo monogatari (Ozu, 1953)
5. M (Lang, 1931)
6. Passion (Godard, 1982)
7. Nattvardsgästerna (Bergman, 1962)
8. La chûte de la maison Usher (Epstein, 1928)
9. Ingeborg Holm (Sjöström, 1913)
10. Une visite au Louvre (Straub/Huillet, 2004)
Varför gör ni om ingmarbergman.se?
Vi lanserade sajten med visst buller och bång 2005. Strax före vi skulle gå ut live hörde vi talas om något som skulle heta YouTube (att det redan innan kommit något slags nytt community som hette Facebook visste vi inte ens). Wikipedia hade visserligen funnits ett tag men var inte mycket att hurra för då. Kort sagt: i vad som känns som anno dazumal hade webben ett tag kvar till Web 2.0. Det är med andra ord dags att uppgradera. Och som vi gör det!
Jaha.
Eh, ja. Vi är visserligen fortfarande världens största faktasamling om Ingmar Bergmans konstnärskap, men vi är modernare, roligare, snyggare, större och, ja, bättre än vi var.
Hurdå?
Bilder till alla 200+ Bergmanpjäser som spelats över världen; kartläggning av alla Bergmans arbetsplatser, inspelningsställen och bostadsorter; världens snyggaste och bästa tidslinje, en egen arkivblogg...
Ja, en blogg känns ju ... fräscht.
Ja, eller hur?
Mm.
OK, vi kallar det inte blogg, då.
Visst.
Eller läs den inte alls. Jag bryr mig inte. Den lär hitta sina läsare. Och de får se bilder på spännande saker i ett arkiv som är nästan lika svårt att få tillträde till som Säpos stasiarkiv, se vad våra besökare och forskare har för sig, kan prenumerera på The Official Ingmar Bergman Spotify Playlist, lära sig vad "falsben" och "proveniensprincip" är och framför allt: få veta vilket papper vi använder i våra aktomslag och hur man viker sin egen arkivbox!
Spännande. Jag undrar också hur Bergmans skrifter plötsligt kan ha blivit typ trehundra fler. Har ni grävt fram hans inköpslistor och arga lappar i tvättstugan?
När du nämner det kan jag säga att den förra listan var långt ifrån komplett. Och nej, vi räknar fortfarande lågt: hans tusentals brev eller de famösa lapparna till hushållerskan är t.ex. inte med. Däremot alla filmmanus, prosatexter, arbetsböcker, essäer ... Bergman är fortfarande underskattad som författare men det ska det bli ändring på.
Jaha. Hur då?
Det får du se.
Tycker du att det är fyndigt att leka Bergman med en sån här fejkad självintervju?
Ja, lite. Men jag gör det i all ödmjukhet! Bergman är förstås själv genrens mästare: den första publicerades 1946 och den sista 1994 (men den här och den här är också fina).
Jag tror du har fått hybris. Vem är du egentligen?
Ja, vem? Vem är du? Vem är jag? Vem är han?
Rättelse: gottköpsfilosof med hybris. Spotify-listan, förresten – det blir väl mest Calle Jularbo, Dismember och sånt?
Typ. Eller nja, kanske lite mer barockmusik än dragspel och death metal.
Och så har ni skippat namnet. Vad var det för fel på Ingmar Bergman Face to Face?
Fel och fel. Det där med namn på sajter känns väl lite 2005? Hur som helst: nu är vi ingmarbergman.se, kort och gott.
Förresten har jag hittat ett fel. Donald Karlsson som var en av arton dekormålare på Fanny och Alexander stavar sitt namn just så – inte "Karlson"! Hur svårt kan det vara? Har ni ingen koll alls?
Tack, det är noterat och ändrat. Om du eller någon annan förresten hittar något annat fel så meddela oss gärna på info@ingmarbergman.se
Ja, ja. Lycka till då.
Tack så mycket. Jag antar att lyckönskningen är varmt känd.
Nej. Det är väl mest sånt man säger. Har du något att tillägga?
Ja. Jag skulle helst vilja slå ihjäl dig. Ni andra kan gärna fortsätta använda sajten! Och dela.
Gör helgmyset komplett med lite Bergman-relaterad musikunderhållning! Varje lördag presenterar vi en ny låt med Bergmankoppling. Så småningom blir det en fin-fin spellista för alla tillfällen – The Original Ingmar Bergman Spotify Playlist. (Mer om Bergman och musik här.)
Lördagslåt #2 är:
Bergman kallade Trollflöjten för sin följeslagare genom livet. Och det kan man ju förstå! Hans berömda tv-film av operan utspelades på Drottningholms slottsteater, men eftersom heta strålkastare, facklor och vakter med brinnande hjälmar inte gick så bra ihop med en oerhört ömtålig träbyggnad från 1700-talet, så fick man bygga upp en kopia av teatern i Filmhusets ateljéer.
Duetten som i Alf Henrikssons svenska översättning kallas ”När kärlek vaknar till en kvinna”, med Irma Urilla som Pamina och Håkan Hagegård som Papageno, tillhör filmens allra mest bedårande scener.
Inspelningen från filmen finns inte på Spotify, men vi har hittat en ganska bra ersättare. Dels är det Drottningholmsteaterns orkester som spelar, och sopranen Barbara Bonney var faktiskt tidigare gift med Håkan Hagegård, som dessutom är med i denna uppsättning (fast då i rollen som Talaren).
Och någonstans där i den digitala ljudbilden kan akustiken hos den enastående barockteaterns scenrum anas.
Lucius Vorenus och Titus Pullo i Rome (HBO, 2005–07)
Antonius Block och väpnaren Jöns i Det sjunde inseglet.