Långfilm, 1958

Ansiktet

Kringresande magnetisör konfronteras med misstrogna borgare i drama om konstnärsskapets vedermödor.

"I vårt yrke upplever vi ofta att vi är attraktiva så länge vi är maskerade. Folk tror att de älskar oss när de ser oss i skenet av våra prestationer och representationer."

Ingmar Bergman, Bilder

Om filmen

Ansiktet spelades helt in i Filmstadens ateljéer. Inspelningen påbörjades 30 juni och avslutades 27 augusti 1958. Filmen deltog vid festivalen i Venedig 1959, där den fick juryns specialpris.

Samtida kritiker tolkade den på olika sätt. Vissa såg den som en trogen gestaltning av en fornkristen legend; andra betraktade den som ett nidporträtt av förhållandena på Malmö stadsteater under Bergmans tid där. Ytterligare andra konstaterade vissa likheter med G.K. Chestertons pjäs Magi, som Bergman satte upp på Göteborgs stadsteater 1947.

Ansiktet, Max von sydow, ingrid Thulin, Åke Fridell — En trogen gestaltning av en fornkristen legend, eller ett nidporträtt av förhållandena på Malmö stadsteater?

© AB Svensk Filmindustri

I intervjuboken Bergman om Bergman berättar regissören om filmens tillkomst:

"När jag skulle sälja idén till Carl Anders Dymling, var han mycket tveksam. Så jag sa: 'Du förstår, det här är ett erotiskt spel, det är en erotisk lek alltihopa. När teatern kommer till gården, blir alla konfysa och kåta och tokiga, så det blir en vild erotisk uppståndelse.' Det var inte bara lögn det jag sa, det var lite grann också som jag hade tänkt mig det. Men sen härsknade jag väl till under inspelningens gång."

Ansiktet, bakombild, Bergman, Åke Fridell — Bergman instruerar Åke Fridell (Tubal) under inspelningen av Ansiktet. Genom medverkan i ett tiotal filmer och ett trettiotal teaterpjäserav av Ingmar Bergman blev Åke Fridell en av regissörens viktiga birollsaktörer.

© AB Svensk Filmindustri

Inspirationskällor

I Bilder skriver Bergman:

Jag gjorde teater i Malmö från 1953 till årsskiftet 1958-59. Ansiktet som kommer till under sommaren 1958 speglar naturligtvis erfarenheter från den perioden. [...] Vi hade anmärkningsvärt bleka relationer till stans innevånare, fåtaliga kontakter med utomstående. Under min chefstid i Helsingborg var det annorlunda. Helsingborgarna tyckte det var livat med aktörer i stan. [...] Vi var inbjudna till slott och herresäten mot att vi sjöng, läste eller spelade. Vi kände oss involverade i stadens liv. Gästfriheten och sällskapligheten var stor. Malmö var en annan sorts stad. [...] Folk var vänligt intresserade av vad vi hade för oss. Men vi höll oss för oss själva. [...]

Publiken vi spelade för, men inte umgicks med, representeras i Ansiktet av konsul Egermans familj. Konsuln är en vänligt fåraktig entusiast som vill hålla avstånd och sätta regler och som av naturliga skäl blir förskräckt när han upptäcker att hustrun har blivit involverad med patrasket.

I vårt yrke upplever vi ofta att vi är attraktiva så länge vi är maskerade. Folk tror att de älskar oss när de ser oss i skenet av våra prestationer och representationer. Men uppträder vi utan mask och ännu värre, ber om pengar, förvandlas vi till mindre än ingenting. [...]

Som jag minns är polismästaren i Ansiktet en mycket medvetet tänkt måltavla. Han representerar mina kritiker. Det är ett ganska godmodigt gyckel med alla som ville hålla reda på mig och mästra mig. [...] Medicinalrådet [...] är framsprungen ur ett oemotståndligt behov av att hämnas lite grann på Harry Schein. Schein var filmkritiker på Bonniers Litterära Magasin, som på den tiden var en tungt vägande kulturell tidskrift. Han var intelligent och arrogant och det han skrev fick genklang i de inre kretsarna. Jag tyckte att han behandlade mig på ett utomordentligt förödmjukande sätt, vilket han senare sagt att han inte gjorde. [...]

Själva navet i historien är naturligtvis androgynen Aman/Manda. Det är kring henne och hennes gåtfulla person som allt rör sig. Hon representerar tron på det Heliga hos mänskan. Vogler har däremot givit upp. Han gör schajasteater och det vet hon. [...] Om Vogler är mannen som med dödens trötthet fortfarande utför de numera meningslösa konsterna är Tubal exploatören. Han är Bergman som försöker övertyga direktör Dymling på Svensk Filmindustri om nyttan av sin senaste film. [...]

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Ingmar Bergman, Bilder.
Stig Björkman, Torsten Manns och Jonas Sima, Bergman om Bergman (Norstedts, Stockholm 1970).
Svensk Filmdatabas.
Svensk filmdatabas.

C B-n i Dagens Nyheter:

Med Ansiktet har Ingmar Bergman ännu en gång skapat en av dessa sina utomordentligt suggestiva filmer, mot vilka man långa stunder instinktivt ofta förgäves försöker värja sig. Ansiktet är en film på vilken kan slösas det högsta beröm och den strävaste kritik och där båda domsluten kan vara lika befogade. Men hela tiden fascinerar och stimulerar filmen. Och som alltid när det är fråga om en Ingmar Bergman-film, nu för tiden, är det naturligtvis en film som står skyhögt ovanför övrig svensk produktion.

Robin Hood i Stockholms-Tidningen:

Jag för min personliga del finner i varje fall Ansiktet utomordentligt intressant, den tjusar mig långt starkare än t.ex Nära livet. Den är mera filmisk. Bergman målar med en rikare färgskala än någonsin förr. Ingen annan filmskapare skulle ha mäktat göra denna film med dess väldiga register.

Per-Olov Zennström i Ny Dag:

I den kunnighet, säkerhet och finess i utspelet – så sällsynt i svensk film – varmed alla aktörerna medverkar igenkänner man Bergmans överlägsna personinstruktion, hans inspirerande ledning av filmarbetet. Säkert delar han också med fotograferna Gunnar Fischer och Rolf Holmquist äran av de många utsökta bilderna under de dramatiskt växlande scenerna i den förbytta gamla stockholmska malmgården.

Distributionstitlar

Ansigtet (Danmark)
Ansiktet (Norge)
Arc (Ungern)
The Face (Storbritannien)
Das Gesicht (Västtyskland)
Kasvot (Finland)
Litseto (Bulgarien)
The Magician (USA)
O rosto (Portugal)
El rostro (Spanien)
Tvár (Tjeckoslovakien)
Twarz (Polen)
Le visage (Frankrike)
Il volto (Italien)

Produktionsuppgifter

Produktionsland: Sverige
Distributör i Sverige (35 mm): Svensk Filmindustri, Svenska Filminstitutet
Laboratorium: FilmTeknik AB
Produktionsbolag: Svensk Filmindustri

Bildformat: Normalbild (1,37:1)
Färgsystem: Svartvit
Ljudsystem: AGA-Baltic
Originallängd i minuter: 100

Censur: 093.237
Datum: 1958-12-13
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2755 meter

Censur: 093.237
Datum: 1963
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2755 meter

Censur: 093.237
Datum: 1968
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2755 meter

Censur: 093.237
Datum: 1974
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2755 meter

Censur: 093.237
Datum: 1976
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2755 meter

Urpremiär: 1958-12-26, Skandia, Eskilstuna, Sverige, 100 minuter
Röda Kvarn, Gävle, Sverige
Cosmorama, Göteborg, Sverige
Flamman, Göteborg, Sverige
Röda Kvarn, Linköping
Scania, Malmö, Sverige
Skandia, Norrköping, Sverige
Fontänen, Stockholm
Röda Kvarn, Stockholm, Sverige
Röda Kvarn, Uppsala, Sverige
Skandia, Västerås, Sverige
Röda Kvarn, Örebro, Sverige

Inspelningsplats

Sverige (1958-06-30-1958-08-27)
Filmstaden, Råsunda (ateljé)
Skålhamra vid Vallentunasjön, Täby (exteriörer)
Skansen, Stockholm (exteriörer)

Musik

Titel: Soldaten stod vid sitt gevär
Kompositör: Erik Nordgren (1958)
Textförfattare: Ingmar Bergman (1958)
Sångare: Naima Wifstrand

Titel: Guds ord löften ej kunna svika
Kompositör: Johan Holmstrand (1924)
Textförfattare: Johan Holmstrand (1924)
Kommentar: Instrumental.

Titel: Sankt Örjanslåten Alternativ titel: Örjanslåten
Kommentar: Instrumental.

Titel: Kungssången Alternativ titel: Ur svenska hjärtans djup...
Kompositör: Otto Lindblad (1844)
Textförfattare: Talis Qualis (Pseudonym) (1844)
Kommentar: Instrumental.

Vergérus: Men det sker inga underverk. Det är alltid apparaterna och käften som får utföra arbetet. Prästerskapet gör samma sorgliga erfarenhet: Guden tiger och mänskorna pratar.

Johan Spegel: Nej, godafton, herre! Mitt namn är Johan Spegel. Och jag är mycket sjuk, som synes. Vill ni lindra mitt kval så ge mig lite brännvin. Eftersom brännvin är min sjukdom men också dess lindring.

Johan Spegel: Jag längtade alltid efter en kniv. En egg som skulle blottlägga mina inälvor, lösgör min hjärna och mitt hjärta. Befria mig från mitt innehåll. Skära bort min tunga och mitt kön. Ett vasst knivblad som rensade ut all orenlighet. Och så skulle den så kallade anden höja sig ur detta meningslösa kadaver.

Johan Spegel: Man går steg för steg för steg för steg in i mörkret. Själva rörelsen är den enda sanningen.

Johan Spegel: Vad är det för bok ni läser, herre?
Aman/Manda: En roman, den handlar om falskspelare.
Johan Spegel: Kollegor, alltså?
Tubal: Här finns inga falskspelare.
Johan Spegel: Inte?
Aman/Manda: En intressant bok. Bedrägeriet är så allmänt förekommande att den som talar sanning i regel stämplas som den största lögnaren.
Johan Spegel: Författaren förutsätter alltså en stor allmän sanning någonstans i fonden. Det är en illusorisk teori.

Vergérus: Er make är av den uppfattningen att det verkligen existerar krafter som är ogripbara eller oförklarliga.
Fru Egerman: Och ni förnekar den möjligheten?
Vergérus: Det vore en katastrof om vetenskapen tvangs acceptera det oförklarliga.
Polismästare: En grotesk tanke.
Vergérus: Det skulle leda till att vi fick räkna med en att vi plötsligt skulle tvingas till att, ja logiskt sett fick vi tänka oss....
Egerman: En gud?
Vergérus: En gud.
Polismästare: Fullkomligt omodernt. Vetenskapen är bättre rustad än nånsin för att genomtränga alla skenbara mysterier.
Egerman: Skenbara?
Vergérus: Allt kan förklaras.

Johan Spegel: Jag dog inte. Men jag har redan börjat gå igen. Egentligen gör jag mig bättre som gast än som människa. Jag har blivit övertygande. Det var jag aldrig som skådespelare.

Vergérus: Jag skulle så gärna vilja veta vem jag egentligen har obducerat?
Vogler: Det var en stackars skådespelare som ingenting högre önskade än att bli uppskuren och renskrapad.
Vergérus: Ni lånade honom ert ansikte, bytte plats på golvet i salen. Ni var aldrig död, inte ens medvetslös kanske.
Vogler: Jaja, det var ett billigt trick.
Vergérus: Men ni är fullt säker på att ni är magnetisören Vogler?
Vogler: Jag tror det.
Vergérus: Inte skådespelaren, eller en tredje eller fjärde person.
Vogler: Håna mig gärna, herr medicinalråd, men hjälp mig. Ni sa ju att ni hyste sympatier.
Vergérus: Jag tyckte mer om hans ansikte än jag tycker om ert.

Texten avslöjar filmens slut.

I juli 1846 färdas fem personer med häst och täckt vagn genom en mörk skog. I vagnen sitter magnetisören Vogler, hans hustru Manda (som är förklädd till man och kallar sig herr Aman), hans gamla mormor och hans medhjälpare Tubal. På kuskbocken sitter kusken Simson.

I skogen plockar sällskapet upp en irrande, olycklig och mycket sjuk man, den alkoholiserade skådespelaren Johan Spegel. Han ser fram emot döden som en befriare, och kort efter det att han tagit plats i vagnen, faller han ihop till synes livlös.

De resande anländer till Stockholm. Från en av stadens tullar eskorteras de av polis till konsul Abraham Egermans hus, där konsuln själv hälsar dem välkomna på sina egna och sin hustrus vägnar. Konsuln presenterar också två gäster, polismästare Starbeck och medicinalrådet Vergerus.

Tubal för de nyanländas talan. Han berättar att Vogler, den kände magnetisören, inte kan tala. Men Voglers lärjunge herr Aman kan besvara alla frågor.

Starbeck intresserar sig för den braskande tidningsannons Vogler låtit införa om kommande framträdanden. Allt är helt ofarligt, försäkrar herr Aman/Manda.

Vergerus ser Vogler som en bluff och försöker snärja honom. Voglers förmåga att förvända synen på människor ska avslöjas. Vergerus' vapen mot charlataneriet är vetenskap. Vogler svarar med nickar på Vergerus' hånfullt ställda frågor.

Vogler får veta att han i morgon kl 10 förväntas visa prov på sina magnetiseringar. Och tills vidare är Vogler och hans medhjälpare gäster i huset, säger Egerman. Mat serveras i köket. Sedan sällskapet gått, säger Egerman att Voglers föreställning gäller ett vad mellan honom och Vergerus.

En stund senare sitter mormor, Tubal och Simson i köket tillsammans med Egermans tjänstefolk - kokerskan Sofia, pigan Sara, lillpigan Sanna, betjänten Rustan och kusken Antonsson.

Tubal och Sofia finner varandra och lämnar köket, likaså Simson och Sara. Unga Sanna är uppjagad av kvällens händelser. Mormor tröstar och stoppar henne i säng.

Rustan och Antonsson sitter ensamma i köket. Plötsligt visar sig en spökgestalt och lägger beslag på det brännvin de haft till tröst. Gestalten är Johan Spegel som alltså ännu inte är riktigt död.

Vogler och herr Aman/Manda förbereder morgondagens föreställning. Fru Egerman kommer in i rummet. Herr Aman går. Fru Egerman talar om det barn hon förlorat. Sedan dess har hon och hennes man skilda sovrum. För övrigt har hon givit honom sömnmedel. Han förstår henne inte. Men Vogler kan lindra hennes sorg. Hon ber honom komma till sitt sovrum i natt. Sedan går hon.

Strax därpå visar sig Johan Spegel för Vogler. Och nu dör Spegel. Han drar sin sista suck i den kista Vogler ställt upp för morgondagen.

På väg till sitt gästrum ser Vergerus ljus tränga ut genom en dörrspringa. Han tittar in och finner Manda. Herr Aman är alltså en förklädnad. Hon berättar att hon bär sin förklädnad på grund av en efterlysning. Vergerus föreslår henne att hoppa av. Hon är troligen den enda kloka i sällskapet. Han erbjuder hjälp.

Då kommer Vogler in till dem. Han börjar slå på Vergerus, men denne går.

Också Vogler är maskerad. Han tar av sig lösskägg och peruk. Sedan lägger han sig hos Manda i sängen. Hon påminner honom om deras äventyr med en furste i Lyon. Efter alla förvecklingar lovade han rekommendera dem för den svenska kungen. Tror du han gjorde det? frågar hon.

Det är förmiddag och dags för föreställning inför Egermans med gäster. Till dessa har nu polismästarens hustru anslutit sig. Vogler demonstrerar magnetisk hypnos på henne, och hon börjar genast vräka ur sig otidigheter om sin man.

Som sista nummer visas ''Den osynliga kedjan''. Kusken Antonsson kläs i imaginära kedjor som han sedan inte förmår göra sig fri från förrän Vogler bryter förtrollningen. Och då är Antonsson som galen av det han upplevt. Han slår Vogler till golvet.

Vergerus konstaterar att Vogler är död. Kroppen läggs i den lämpligt tillgängliga kistan och bärs upp på vinden. Vergerus ska obducera kroppen -- vilket han intensivt önskat redan när Vogler var i livet.

Den skräckslagne Antonsson har hängt sig. Mormor hittar honom.

Vergerus har inte hittat något anmärkningsvärt vid obduktionen. Han är ensam i vindsrummet, när han upptäcker att han blivit inlåst. Han tittar sig i en spegel och ser en spegelbild även av Vogler, utan lösskägg och peruk. Han vänder sig om men ser då ingen. Vogler fortsätter att spöka för Vergerus som allt intensivare rids av skräck. Till sist sjunker Vergerus ihop på golvet. Vogler närmar sig. Vergerus kryper baklänges -- och störtar utför en trappa.

Vid foten av trappan visar sig Manda. Låt honom vara! säger hon. Ni åstadkom lite dödsrädsla - ingenting annat, säger den åter överlägset värdige Vergerus.

Vergerus får veta att den kropp han obducerat tillhörde en skådespelare. Och på Voglers begäran om betalning för föreställningen svarar han att föreställningen var usel - men självklart ska de ha betalt.

Vergerus kastar en handfull pengar. Vogler börjar plocka upp dem.

Vergerus står tillsammans med Egerman och ber honom döma av vad han ser. Har jag inte vunnit vadet? frågar Vergerus. Jo, säger Egerman.

Tubal har beslutat stanna hos kokerskan Sofia. Inte heller mormor vill resa vidare med Vogler. I stället ber Sara att få följa med för att inte mista Simson.

Det är klart för avfärd, när det kommer fram poliser till vagnen. Vogler och Manda förs åter in i Egermans hus, där polismästaren framför ett oväntat budskap: Hans Majestät Konungen vill se en föreställning av er.

I triumf åker Vogler och Manda, Simson och Sara i väg med vagnen.