Långfilm, 1957

Det sjunde inseglet

Under medeltidens pesthärjningar spelar grubblande riddare schack med döden.

Bland annat en av filmhistoriens mest travesterade sekvenser

"Slutscenen med Döden som dansar bort med vandrarna kom till i Hovs hallar. [...] Några passare och turister dansade [...] utan att ha en aning om vad saken gällde. Den sedermera så berömda bilden improviserades på några minuter."

Ingmar Bergman

Om filmen

"Bibi har rätt. Jag har gjort nog av komedier nu. Det måste komma något annat nu. Jag får inte längre låta mig skrämmas. Det är bättre att göra detta än en dålig komedi. Pengarna ger jag fan i."

Den gängse bilden av Ingmar Bergman är väl den av en svårmodig, dämonbrottande grubblare. Såhär i efterhand är det därför säkert för många svårt att tro på att sina första verkligt stora framgångar hade han som regissör av komedier. När han skriver ovanstående i sin arbetsbok (den Bibi som nämns är skådespelerskan och hans dåvarande partner Bibi Andersson) har han just haft sin första internationella succé: komedin Sommarnattens leende vann juryns specialpris vid Cannes filmfestival för sin "poetiska humor". Dessförinnan hade den emellertid blivit exempellöst sågad av Dagens Nyheters inflytelserika kulturredaktör Olof Lagercrantz som sade sig skämmas för att han sett den. Om det var det inhemska negativa mottagandet eller den internationella framgången som nu förde in Bergman på ett nytt spår är svårt att säga, men klart är att Det sjunde inseglet markerar en vändning i Bergmans karriär, såväl konstnärligt som kommersiellt. Paradoxalt nog skulle det visa sig att hans mer svårtillgängliga existentiella dramer från 50-talets andra hälft blev större internationella publikframgångar än de mer lättsamma komedier han levererat strax dessförinnan.

Det sjunde inseglet, arkivmaterial, c00500001a — Manusutkast till Riddaren och döden, förlagan till Det sjunde inseglet.

Foto: Jens Gustafsson © Stiftelsen Ingmar Bergman

Bergman hade redan tidigare lämnat in filmens manus till sitt produktionsbolag Svensk Filmindustri men blivit refuserad. Med en succé i ryggen fattade han nytt mod. Ur Bilder:

Sen flög jag ner till SF:s chef Carl Anders Dymling som uppskärrad och uppochnervänd satt på ett hotellrum i Cannes och sålde Sommarnattens leende till vrakpris till alla möjliga sorters hästhandlare. [...] Jag placerade det refuserade manuset till Det sjunde inseglet framför honom och sa: Nu eller aldrig Carl Anders! Då säger han: Ja, men jag måste ju läsa det först. Du har ju läst det eftersom du har refuserat det - 'Jo, men jag kanske inte läste så ordentligt.

Dymling gav hur som helst grönt ljus för inspelningen, men med en minimal budget och en synnerligen begränsad inspelningstid: trettiosex dagar.

Dymlings egen minnesbild var lite annorlunda:

"Som producent var jag mycket medveten om den ekonomiska risken hos en film med ett så allvarligt ämne. Men den visade sig bli en ovanlig, enastående film. Den måste göras. Vi diskuterade manuskriptet i flera dagar och nätter under Cannesfestivalen i maj 1956. Vi kom överens om några förändringar, om rollbesättningen och budgeten. Det kändes som att vi sjösatte ett stort fartyg och vi var mycket lyckliga."

Det sjunde inseglet, Max von Sydow, Nils Poppe — Om sitt långvariga samarbete med Bergman skrev Max Sydow på 70-talet i Loppcirkus: "Jag har aldrig medvetet studerat hur Ingmar gör som regissör men en del har väl gått in ändå. Jag tror att jag lärt mig mycket om dramatisk rytm av honom, och om växelspelet mellan aggression och attraktion mellan rollfigurer. Även rent allmänt: arbetsdisciplin."

Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri

Manuskriptet hade sin utgångspunkt i en enaktspjäs som Bergman skrivit 1953–1954 som en övning för skådespelareleverna på Malmö Stadsteater. Han hade bett eleverna att föreslå roller som de ville spela, och skrev med detta som bas snabbt ihop några sidor med monologer. Efter övningen bearbetade han materialet till den färdiga pjäsen Trämålning, som har stora likheter med Det sjunde inseglet, även om riddarens roll är betydligt nedtonad till förmån för väpnaren Jöns som har huvudrollen. Inte ens Döden – som senare i Det sjunde inseglet i Bengt Ekerots tolkning kom att bli Bergmans kanske mest kända rollfigur någonsin – fick någon gestaltning. Trämålning fick sin första offentliga uppsättning som radiopjäs den 21 september 1954, regisserad av Bergman. Gunnar Björnstrand spelade sin senare filmroll som väpnaren, medan Bengt Ekerot här spelade riddaren. Samme Ekerot kom i september 1955 att regissera pjäsen på Dramaten, efter att den sex månader tidigare haft scenpremiär på Malmö Stadsteater i författarens regi (också där spelade Björnstrand rollen som Jöns).

Trämålningen, Malmö operan, 1955 — En välbekant siluettbild från Ekerots iscensättning av Trämålningen.

Foto: Astrid Stridh © Malmö Operan

En detalj – som kanske bekräftar antagandet att det var med denna film som Bergman följde Bibi Anderssons råd att frångå komedigenren – är att det färdiga manuskriptet är tillägnat just henne.

Det sjunde inseglet, Nils Poppe, Bibi Andersson — Jof (Nils Poppe) och hans hustru Mia (Bibi Anderson). Ett par år senare skulle Nils Poppe spela Bibi Anderssons far i Djävulens öga.

Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri

Inspirationskällor

Bergman har vid flera tillfällen nämnt sin fars predikningar som en viktig inspirationskälla. Kanske inte så mycket för vad som sades – den unge Bergman verkar ha varit mer intresserad av omgivningen än faderns predikan. Ur Bilder:

"Som alla kyrkobesökare i alla tider har jag försjunkit i altartavlor, altarskåp, krucifix, målade fönster och väggbilder. Där fanns Jesus och rövarna i blod och plågor, Maria lutad mot Johannes, se din son, se din moder. Maria Magdalena, synderskan, vem hade knullat henne senast Riddaren spelar schack med Döden. Döden sågar ned livsträdet, en skräckslagen stackare sitter i toppen och vrider sina händer."

Bergman har även nämnt Carl Orffs körverk Carmina Burana, som bygger på medeltida sånger om människor som flyr pest och elände. "Det här med mänskor som drog genom civilisationens och kulturens undergång och lät nya sånger födas, tyckte jag var ett lockande stoff och en dag när jag lyssnade till slutkoralen i Carmina Burana slog det mig att det här skulle bli min nästa film!"

I en intervju har han även nämnt Picassos målning Les Saltimbanques och Dürers kopparstick Riddaren, Döden och Djävulen.

Det sjunde inseglet, diverse, inspirationskälla — Bergman lätt sig inspireras av den medeltida målningen i Täby kyrkas innertak, målad av Albertus Pictor.

Bergman har själv varit sparsam med att ange litterära inspirationskällor för filmen, men flera kritiker har nämnt August Strindbergs Folkungasagan (men där somliga menade att det rörde sig om ett medeltidsdrama i paritet med Strindbergs verk kallade andra filmen för oförtäckt plagiat). Expressens Ivar Harrie skrev i en tveeggad recension att Bergman är en "svensk mästare i ädelpekoral", samtidigt som han är en "stor diktare, bilddiktare. [...] Bergman vill vara komediant, gycklare på marknaden, men glöm inte att han också vill vara folklig till den milda grad folklig väckelsepredikant. Han uttrycker sig lika vulgärt i bägge rollerna och lika äkta. [...] Han har funnit att filmen som konstart betyder både gycklarnas återkomst och de predikande tiggarmunkarnas. Hans ambition är med ett ord att vara Sveriges Kaj Munk. Det är en ambition som kan synas förmäten. Men Ingmar Bergman har lov att ha den."

Men ursprunget till Det sjunde inseglet går även att finna i Bergmans egen fatabur. Förutom den redan tidigare nämnda Trämålning, finns i flera av hans äldre texter passager som påminner om scener ur filmen. I pjäsen Kaspers död, som uruppfördes i egen regi på Stockholms studentteater 1942, finns till exempel en scen där huvudpersonen Kasper möts av två män som bär en likkista. Repliker utväxlas, som nästan exakt motsvarar scenen i Det sjunde inseglet där Döden sågar ned trädet med skådespelaren Skat. (Det är Maaret Koskinen som i sin bok I begynnelsen var ordet: Ingmar Bergmans tidiga författarskap, har gjort jämförelsen.)

det sjunde inseglet, diverse, inspirationskällor — Albert Dürers kopparstick Riddaren, Döden och Djävulen.

Koskinen skriver även om att den sista scenanvisningen till pjäsen Dagen slutar tidigt från 1946 (som bygger på det aldrig realiserade filmmanuskriptet Komedien om Jenny) anmäler sig till jämförelse med slutet i Det sjunde inseglet: "långsamt går de ut i mörkret. De försvinner en efter en. Till slut är det bara mörkret och stormen." Som Egil Törnqvist påpekat finns även tematiska likheter: "Dagen slutar tidigt relaterar tematiskt till Det sjunde inseglet. Fru Åström, Dödens budbärare, berättar för olika människor att det skall dö vid en viss tid följande dag."

Vad gäller filmiska förebilder så har scenen med häxbränningen jämförts med en liknande scen i Carl Theodor Dreyers Vredens dag, men är det en medveten referens så är det ingenting som Bergman har erkänt. Den franske filmkritikern Jean Béranger frågade i en intervju om inte Jean Cocteaus Orphée funnits i Bergmans tankar. Svaret:

"Jag betraktar Orphée som en av de vackraste franska filmerna som någonsin gjorts. Jag tyckte mindre om Skönheten och odjuret, som föreföll mig alltför utstuderad. Och att tala om en tysk influens är att begå ett misstag. De svenska stumfilmsmästarna – på sin tid imiterade av tyskarna - är de enda som har inspirerat mig, och främst av dem Sjöström vilken jag anser vara den största filmskaparen någonsin."

Slutligen är den mest uppenbara inspirationskällan för denna religionsfilosofiska film par excellence givetvis Bibeln. Redan titeln är – som så ofta hos Bergman – ett bibelcitat, från Uppenbarelseboken (en text som också inleder filmen): "Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad, som varade vid pass en halv timme. Och de sju änglarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo till att stöta i sina basuner." (Upp 8:1-2)

Inspelningen

Inspelningen började den 2 juli 1956. Med några undantag - såsom de berömda inledningsscenerna, filmade vid Hovs hallar i Skåne – så är hela filmen inspelad i Råsundaateljéerna. Fotografen Gunnar Fischer minns att inspelningen av inledningsscenen vållade vissa problem, bara att släpa en 100 kilos kamera ner till klappstensstranden var ett äventyr. I det perspektivet är det lätt att förstå varför så mycket av dåtidens filmer spelades in i ateljé.

Det sjunde inseglet, bakombild, Bergman, Bengt Ekerot — Bengt Ekerot (Döden) och Bergman under inspelningen av Det sjunde inseglet.

Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri

Om ljussättningen till filmens överlägset mest berömda scen, där riddaren spelar schack med Döden, har Fischer sagt: "Man ser att var och en har en tvåkiloslampa bakifrån på sin profil, och detta måste ju betyda att du har två solar, sa dom till mig. Ja. Det är nog alldeles rätt, sa jag. Men kan man acceptera att Döden sitter och spelar schack så kan man också acceptera två solar [...]."

Men även tillfälligheter spelar in i stor fotografisk konst, vilket Mårten Blomkvist rapporterat om i en intervju med Fischer:

I en scen möter Nils Poppes gycklarsällskap i skogen likplundraren Raval (Bertil Anderberg). Han har till slut själv dragit på sig pesten. Stela av fasa följer gycklarna Ravals, långa, vilda, kvalfyllda dödskamp i en glänta i skogen. Till slut kollapsar han, faller och blir liggande död.

Då - spricker himlen upp, och som en sorts försonande ljus glider solens strålar över träden, marken, och den döde likplundraren.

Nu fick vi höra hur scenen tog sig ut ur fotografens perspektiv. Fischer följde Ravals dödskamp med ögat pressat mot sökaren. Då Bertil Anderberg fallit var scenen över. Fischer beredde sig att sluta filma.

Men det kom inget – tack!. Undrande "hade regissören somnat" – men plikttrogen lät Fischer kameran gå.

Då kom molnsprickan. Ur sin position hade Fischer inte kunnat se att den var på väg. Nu vandrade ljuset över bilden, en oväntad gåva.

Många har efteråt frågat hur just denna effekt uppnåddes.

Det var ren tur! sa Gunnar Fischer, och klatschade till bordet framför sig. Tänk om jag hade slutat filma då...

Och i den stunden hördes att han ännu, nästan fyrtiofem år efteråt, inte riktigt klarade att tänka på det där ögonblicket då han så när slog av kameran i en skogsdunge i Filmstaden i Råsunda.

Bergman har också vittnat om smått kaotiska händelser under inspelningen, såsom vid denna scen med häxbränningen. Ur Bilder:

Vi hade avrättningsscenen lite längre ner på gårdsplanen och då kunde man bara ta åt ett håll, för åt andra hållet var höghusen. När jag skulle inspektera bålet som skulle tändas på, så stod en massa småkillar där och klängde på staketet alldeles vid muren och sa: 'Farbror, när blir avrättningen?' Då sa jag: 'Vi börjar klockan sju i kväll', och då sa en liten kille: 'Då ska jag gå hem till morsan och be att jag får vara uppe lite längre!'

Det är sådana saker som hör ihop med vårt sätt att bedriva filminspelning på den tiden. Så bohemiskt gick det till. Vi hade Sveriges yngste brandkapten – allmänt kallad Sprut-Olle – här ute i Solna, och han fick i uppdrag att preparera detta bål. Det visade sig att han var en i särklass inverterad pyroman. Med en kärlek som trotsar all beskrivning gick han och preparerade det där bålet i en vecka. Vi hade gjort en fantastisk kamerainställning över bålet och över flickan, som hängde på stegen, och i bakgrunden skulle det vara Gunnar Björnstrand och Max von Sydow och kärran med Åke Fridell, Bibi, Poppe och Gunnel Lindblom; och så de där knektarna som skulle tända på bålet. Och så sa jag 'kamera' precis vid rätta tidpunkten när det skulle exponeras i mörkningen. Då kom Sprut-Olle fram och tände på - puff sa det - och sen invärvdes inte bara vi utan hela Solna i ett rökmoln som sträckte sig ända ner till Haga södra. Jag stod uppe på en praktikabel och ropade: 'Max, var är du?' och kusen som Fridell skulle ha, den fann vi långt nere vid paviljongen med Fridell hängande efter. Spårvagnar kunde inte köra vidare. Och tanterna tvättade olja ifrån fönstren här i husen runt omkring i flera veckor.

Det sjunde inseglet, bakombild, Gunnar Fischer, Nils Poppe, Bibi Andersson — Fischer brottades med en mängd problem under inspelningen.

Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri

Slutscenen, där Döden leder sina offer i en dance macabre, tillhör filmhistoriens mest berömda, men återigen spelar slumpen in. Bergman berättar själv i Bilder:

"Slutscenen med Döden som dansar bort med vandrarna kom till i Hovs hallar. Vi hade packat in för kvällen, det var oväder på gång. Plötsligt såg jag ett märkvärdigt moln. Gunnar Fischer kastade upp kameran. Flera av skådespelarna hade redan begivit sig till förläggningen. Några passare och turister dansade i deras ställe utan att ha en aning om vad saken gällde. Den sedermera så berömda bilden improviserades på några minuter."

Efterspel

Inspelningarna avslutades den 24 augusti 1956. För klippningen ansvarade den erfarne Lennart Wallén, som annars var ett för Bergman sällan använt kort. Wallén klippte sammanlagt fyra av hans filmer och ingen annan med samma dignitet som Det sjunde inseglet. Trots sin lilla budget hade filmen under inspelningen kommit att bli ett prestigeprojekt för SF, som nu fyllde 50 år och med premiären skulle jubileet firas. Bergmans minnesbild av spektaklet var fruktansvärd:

"För SF skulle Det sjunde inseglet plötsligt bära den katastrofala pompan av ett jubileum med hela den svenska filmens storhetstid i bilden. Den var ju inte gjord för sådant och det blev en festpremiär med mördarstämning: inbjuden festpublik, trumpetfanfarer och tal av Carl Anders Dymling. Det var förhärjande. Jag gjorde vad jag kunde för att slippa attentatet, men var maktlös. Tråkigheten och skadeglädjen stod som spön i backen."

Recensionerna var för det mesta positiva, ofta översvallande, men där fanns också de som var oerhört negativa. Expressens redan citerade recension sammanfattar i stort sett mottagandet, nämligen att Bergman hyllades som bildmakare och förkastades som författare. Litteraturprofessorn John Landqvist hävdade att han plagierade Strindberg, medan författaren (och blivande filmregissören) Vilgot Sjöman gick till Bergmans försvar.

det sjunde inseglet, Maud Hansson — Maud Hansson skulle medverka i ytterligare två Bergman-produktioner. Först i Smultronstället samma år och ett år senare i Venetianskan. Mest känd är skådespelerskan dock nog, åtminstone för en svensk publik, för sin roll som Lina i tv-serien Emil i Lönneberga.

Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri

Utomlands var mottagandet närmast unisont hyllande. I Frankrike utnämnde Eric Rohmer filmen till "en av de vackraste filmerna som någonsin gjorts" och den amerikanske filmkritikern Andrew Sarris kallade den ett "existentialistiskt' mästerverk".

Det sjunde inseglet vann även en mängd internationella priser, såsom den franska filmakademiens Grand Prix International d'Avant-garde.

Som referens i andra filmer står Det sjunde inseglet, möjligen i viss konkurrens med Persona, i en klass för sig i Bergmans verk. Bilden av Döden i mänsklig gestalt har gjort en märklig resa från europeisk konstfilm till den internationella populärkulturen. Orsaken är givetvis de otaliga parafraserna och parodierna i filmer som Woody Allens Död och pina, Monty Pythons Meningen med livet, Peter Hewitts Bill och Teds galna äventyr, John McTiernans Schwarzeneggerfilm Den siste actionhjälten och Pablo Bergers Torremolinos 73.

I dokumentären A Decade Under the Influence som handlar om hur den amerikanska 70-talsfilmen hämtade näring från europeisk konstfilm, finns en sekvens med Döden från Det sjunde inseglet ackompanjerad av Rolling Stones "Street Fighting Man"!

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Ingmar Bergman, Bilder.
Svensk filmdatabas.
Woody Allen, "Through a Life Darkly", New York Times Book Review, 18 september 1988.

Alla svenska kritiker utom en såg vid premiären Det sjunde inseglet som ett intressant verk av en stor filmskapare, ja enligt flera kritiker var filmen till och med ett mästerverk. Den som hävdade rakt motsatt uppfattning var Hanserik Hjertén i Arbetaren. Han kallade filmen ett misslyckande.

Staffan Tjerneld i Expressen:

Det sjunde inseglet är inte bara Ingmar Bergmans vackraste film. Den har också det väsentliga konstverkets enkla men svårnådda skönhet.

Ingmar Bergman har alltid varit besatt av den medeltida moraliteten. Den har dykt upp i de mest omöjliga sammanhang. Men nu fann han formen. Med ett bildspråk där allt är lika självklart, och med ett barnsligt äkta anslag berättar han för oss Balladen om Döden. Finns det dramatik, intrig och spelbara scener? Sådana frågor verkar löjliga. Filmen är sig själv, den är. Det räcker. Och man blir helt gripen.

Men naturligtvis krävs det mycket för att nå ett sådant resultat och Ingmar Bergman är vid det här laget ohyggligt skicklig. Här arbetar han med några få vackra exteriörer - de första scenerna på havsstranden är nästan outhärdligt sköna - men för övrigt bara med människor. Det är sällan en film kan visa något som Max von Sydows riddare. Ändå är det ingen roll i vanlig mening, nästan inga repliker. Vi bara känner att här är människan som sett och frågat allt. Ljuset över hans ansikte säger oss mer än oändliga monologer.

Likadant är det med Nils Poppe. Ingen vet hur det gått till, men plötsligt är han människans oresonliga, barnsliga framtidstro. [...]

Kombinationen av bred bild och svartvitt är perfekt i Gunnar Fischers känsliga foto. Redan formatet har något av medeltida målningssvit. Men det bästa är att ingenting fått bli dekorativt självändamål. Filmen är gjord i de medeltida katedralbyggarnas anda av underkastelse.

Nils Beyer i Morgontidningen:

I sin helhet är filmen onekligen en kraftprestation. Men det är som om den inte riktigt kunde bära upp sitt eget patos. Behöver man gå tillbaka till digerdöden för att erinra oss tanklösa nutidsvarelser om att vi skall dö, och att hela livet i grunden är en både makaber och löjeväckande dödsdans? Ja, kanske, men i så fall tycker man, att Ingmar Bergman sagt det både finare och enklare i sitt lilla radiospel, 'Trämålning', som utgör själva kärnan i filmen.

Fyndet i radiospelet var, att han översatt den gamla trämålningens troskyldiga naivitet till en modern spexton. Det hade verkligen blivit en liten raffinerad fars om döden. Men spextonen, som här och var går igen i filmens dialog, svär mot bildernas tunga, patetiska allvar – och hindrar oss samtidigt att få den rätta medeltidsstämningen. Det blir utklädda skådespelare i ett jungfruligt landskap. Filmen når i fråga om miljöns och atmosfärens äkthet inte upp till Carl Th. Dreyers klassiska verk En kvinnas martyrium och Vredens dag, om vilka den eljest kunde erinra. Men samtidigt skall det ju sägas till Ingmar Bergmans heder, att det inte är vilken regissör som helst man har lust att jämföra med den gamle danske mästaren.

Vad man främst kommer att minnas från Det sjunde inseglet, är sannolikt skådespelarna eller rättare sagt deras masker. De är stiliserade figurer som på ett stick av Dürer och inte vad man kallar levande människor. Framför allt Max von Sydows korsriddare, som i ett slags upphöjt vemod rider genom landet för att söka meningen med livet och en Gud, som gömmer sig för honom, är otroligt suggestiv - en blek, allvarlig don Quijote-gestalt med ett ansikte som skulpterat i trä. Hans väpnare Jöns, filmens överlägset ironiske resonör, är knappast mindre effektfull i Gunnar Björnstrands uppenbarelse. Ärret efter en kluven skalle är hans minne från Det heliga landet.

Bibi Andersson, som tycks målad i bleka vattenfärger men ändå kan utstråla så fina små glimtar av kvinnlig värme, gör den lilla gycklarfrun och bor i en tältvagn tillsammans med Nils Poppe, vilkens säregna komik denna gång hållits i strama tyglar. Till de mera anmärkningsvärda insatserna hör vidare Maud Hanssons lilla häxa vid bålet, gripande därför att hon ju bara är ett barn, Gunnar Olssons lustige trämålare och slutligen Benkt-Åke Benktssons gubbe på krogen.

Hanserik Hjertén i Arbetaren:

När man lämnar Ingmar Bergmans nya film, Det sjunde inseglet, är man nedstämd och grubblande. Man minns det artistiska fotot av Gunnar Fischer, Gunnar Björnstrands överlägsna skådespelarkonst och nyhetens behag hos Max von Sydow. Men bortsett från detta är allt ett misslyckande. [...]

Bergman har velat skapa ett drama fullt av frågor om döden och livets mening, om Guds existens och människans äckel inför sig själv. Han har iscensatt allt som ett slags yttersta domen på jorden. I lördagens radioeko meddelade han att han såg en parallell med vår tid, mellan medeltiden och vätebombstiden. Det är ett stimulerande uppslag, men filmen faller platt till marken. Varför? Jag kan inte se någon annan förklaring än att Bergman, i stället för en mogen exposé, har gjort en skräckfilm för barn, och att han själv fungerat som ett skräckslaget barn. Han har dundrat på med alla de undergångssyner som hör till de naiva mardrömmarna. [...]

För Sommarnattens leende valde Bergman parodins form, och de flesta kritikerna såg i den ett vattentätt alibi för all den gräsliga enfald som serverades. Som om 'parodi' vore ett magiskt ord som satte all kritik ur funktion! Det är på liknande sätt med Det sjunde inseglet. Skalar man ut kärnan, påminner den mycket om det gymnasiala i 40-talsfilmerna.

Woody Allen i New York Times Book Review:

The Seventh Seal was always my favourite film, and I remember seeing it with a small audience at the old New Yorker Theater. Who would have thought that the subject matter could yield such a pleasurable experience? If I described the story and tried to persuade a friend to watch it with me, how far would I get? 'Well,' I'd say, 'it takes place in a plague-ridden medieval Sweden and explores the limits of faith and reason based on Danish and some German philosophical concepts.' Now this is hardly anyone's idea of a good time, and yet it's all dealt off with such stupendous imagination, suspense, and flair that one sits riveted like a child at a harrowing fairy tale. Suddenly the black figure of Death appears on the seashore to claim his victim, and the Knight of Reason challenges him to a chess game, trying to stall for time and discover some meaning to life. The tale engages and stalks forward with sinister inevitability. Again, the images are breathtaking! The flagellants, the burning of the witch (worthy of Carl Dreyer), and the finale, as Death dances off with all the doomed people to the nether lands in one of the most memorable shots in all movies.

Antonius Block: Vem är du?
Döden: Jag är döden
Antonius Block: Kommer du för att hämta mig?
Döden: Jag har redan länge gått vid din sida.
Antonius Block: Det vet jag.
Döden: Är du beredd?
Antonius Block: Min kropp är rädd, inte jag själv.

Antonius Block: Du fick svart.
Döden: Det passar ju bäst så. Inte sant?

Antonius Block: Genom min likgiltighet för människorna har jag ställts utanför deras gemenskap. Numera lever jag i en spökvärld, innesluten i mina drömmar och fantasier.
Döden: Och trots det vill du inte dö.
Antonius Block: Jo, jag vill.
Döden: Vad väntar du på?
Antonius Block: Jag vill ha vetskap.
Döden: Du vill ha garantier.
Antonius Block: Kalla det vad du vill.

Antonius Block: Varför kan jag inte döda Gud inom mig? Varför lever han vidare inom mig på ett smärtsamt och förödmjukande sätt trots att jag förbannar honom och vill vräka ur honom ur mitt hjärta? Varför är han trots allt en gäckande verklighet som jag inte kan bli kvitt?

Jöns: I tio år satt vi nere i det heliga landet, lät ormar hugga oss, flygfän sticka oss, vilddjur bita oss, hedningar slakta oss, vinet förgifta oss, kvinnor nedlusa oss, löss uppäta oss, febrar förmultna oss allt till Guds ära.
Kyrkmålare: Till Guds ära.
Jöns: Jag ska säga dig, att vårt korståg var så dumt så bara en riktig idealist kunde kommit på det.

Jöns: Jöns var namnet. Jag är en trevlig och pratsam ung man som aldrig tänkt annat än vänliga tankar och bara utfört vackra och ädla gärningar. Farväl, min flicka. Jag kunde ha våldtagit dig men oss emellan är jag trött på den sortens kärlek. Det blir lite torrt i längden.

Flagellanter: Tuba, mirum spargens sonum/ Per sepulcra regionum/ Coget omnes ante thronum/ Mors stupebit et natura/ Cum resurgut creatura/ Judicanti responsura/ Lacrymosa dies illa/ Qua resurget ex favilla

Antonius Block: Tron är ett svårt lidande, vet du det? Det är som att älska nån som finns där ute i mörkret, men som aldrig visar sig hur man än ropar.

Jöns: Då ska jag tala om för dig din stackars förvirrade fläsklägg att kärlek är ett annat ord för lusta plus lusta plus en förbannad massa bedrägeri. Lögn, falskhet och allmänt lurendrejeri.
Plog: Ja, men det gör ont i alla fall.
Jöns: Naturligtvis. Kärlek är den svartaste av alla pester och om man dog av den vore det väl någon glädje med kärleken, men den går nästan alltid över.

Döden: Jag sågar ner ditt träd eftersom din tid är ute.
Skat: Det går inte, jag har inte tid.
Döden: Har du inte tid?
Skat: Nej, jag har min föreställning.
Döden: Den är inställd, på grund av dödsfall.
Skat: Men mitt kontrakt?
Döden: Ditt kontrakt är uppsagt.
Skat: Min familj, mina barn.
Döden: O, fy skäms, Skat.
Skat: Ja, jag skäms. Jag skäms. Finns det inga undanflykter, inga särskilda regler för skådespelare?
Döden: Nej, inte i det här fallet.

Döden: Har du tappat intresset för vårt spel?
Antonius Block: Tappat intresset? Tvärtom.
Döden: Du ser ängslig ut. Döljer du något?
Antonius Block: Ingenting undgår dig, eller hur?
Döden: Ingenting undgår mig. Ingen undgår mig.

Jof: Jag ser dem. Där borta på den mörka ovädershimlen. De är där allihop. Smeden och Lisa och riddaren och Raval och Jöns och Skat. Och den stränge herren Döden bjuder dem till dans.

Texten avslöjar filmens slut.

Det är under digerdödens härjningar. På en strand möter riddaren Antonius Block Döden som har kommit för att hämta honom. På Antonius' förslag inleder de ett parti schack. Döden går med på att låta honom leva så länge han förmår bjuda motstånd i spelet.

Gycklaren Jof vaknar i sin vagn. Hans hustru Mia och deras lille son Mikael sover liksom Jonas Skat, gycklartruppens ledare. Jof ser en syn. Han väcker Mia och berättar om den. Han såg den Heliga jungfrun som lärde barnet att gå. Håll styr på dina syner, säger Mia, annars kan du bli betraktad som en dåre.

Antonius har med sin väpnare Jöns kommit till en kyrka. Medan Antonius biktar sig och vittnar om sin inre tomhet, talar Jöns med en kyrkmålare som håller på att måla en dödsdans och som berättar om pesten. Jöns talar om att han i tio år varit i det Heliga landet med sin herre - ett dumt korståg.

I stocken utanför kyrkan sitter en ung kvinna - en häxa. I morgon ska hon brännas. Farsoten anses vara hennes skuld, säger en munk.

Antonius och Jöns kommer till ett övergivet hus. Inne i huset överraskar Jöns en likplundrare, vars förehavanden också iakttas av en ung, förskrämd kvinna. Raval, säger Jöns igenkännande, från prästseminariet i Roskilde. Du lurade i väg oss på tio års korståg. Jag var i god tro, svarar Raval. Nu är du tjuv, säger Jöns och drar kniv - men ångrar sitt hot. Jöns föreslår kvinnan att bli hans hushållerska. Hon svarar inget. Hon verkar stum. Men hon följer efter, när han går.

Mycket folk är samlat. På en enkel scen uppträder Jof och Mia. De sjunger. Deras föreställning avbryts av ett tåg flagellanter. En munk håller en straffpredikan, innan tåget drar vidare.

Under tiden inleder gycklarledaren Skat en het uppvaktning av smeden Plogs hustru Lisa. De äter kyckling i det gröna och försvinner sedan bakom några buskar.

Plog, som letar efter sin hustru, kommer in på krogen där Jof sitter vid ett bord. Som gycklare får Jof ta emot allt Plogs svartsjuka hat, och Raval, som också finns på krogen, sluter med dragen kniv upp vid Plogs sida. Jof räddas av Jöns som plötsligt kommer in på krogen.

Antonius samtalar med Mia vid gycklarvagnen, när Jof kommer stapplande. Senare kommer också Jöns. Mia bjuder på smultron och mjölk. Antonius berättar för Mia om sin maka som han lämnade, när de var nygifta. Tron är ett svårt lidande, säger han. Men han säger också att den här stunden ska han minnas - smultron och mjölk hos Jof och Maria och deras lille son.

Antonius möter på nytt Döden vid schackbrädet. Ännu är inte spelet avgjort.

Jof och Mia slår följe med Antonius som sagt att han vet en säkrare väg för deras vidare färd. Jöns har låtit den förtvivlade Plog följa med.

I skogen får Plog syn på sin hustru och Skat. Hon är ångerfull, och Skat säger att han helst av allt vill dö - och låtsas sticka en kniv i sig. När de övriga är borta, reser han sig ur sin spelade död och klättrar upp i ett träd för att få skydd mot nattens farligheter. Plötsligt upptäcker han att någon sågar i trädstammen. Din tid är ute, säger Döden och sågar vidare. Strax därpå faller trädet.

Antonius och hans följe kommer till en plats i skogen där man förbereder brännandet av häxan som tidigare satt utanför kyrkan. Antonius talar med henne. Han vill möta Djävulen för att fråga om Gud finns. En munk nära bålet visar sig vara Döden. Slutar du aldrig fråga? säger munken. Du får ju inget svar.

Antonius och hans följe har slagit läger för natten. Raval närmar sig lägret, skrikande. Han har pesten. Han faller ihop och dör.

Antonius och Döden fortsätter sitt schackparti. Jof ser dem spela och berättar det för Mia. Jag ser bara Antonius, säger Mia. Vi måste ge oss av, säger Jof.

Du är matt i nästa drag, säger Döden till Antonius. När vi möts nästa gång, är det slut för dig och dina följeslagare.

Jof och Mia och deras son är borta, när Antonius med följeslagare kommer till hans hem. Hans maka Karin tar ensam emot i borgen. Alla andra har flytt pesten.

Karin serverar morgonvard och läser ur Uppenbarelseboken om änglarna som blåser i basuner, när det knackar på porten.

Döden visar sig för de ätande. Antonius ber till Gud. Jöns förnekar bönens värde. Det är fullbordat, säger den hittills stumma kvinnan.

Morgonsolen skiner på Jof, Mia och deras lille son. Jag ser dem igen, säger Jof, alla. Döden bjuder dem till dans.

Vid horisonten ses Döden i täten för en långdans. Du med dina drömmar och syner, säger Mia.

Jof och hans familj fortsätter sin färd.

Distributionstitlar

A hetedik pecsét (Ungern)
Seitsemäs sinetti (Finland)
Le septième sceau (Frankrike)
El séptimo sello (Spanien)
Il settimo sigillo (Italien)
The Seventh Seal (Storbritannien)
The Seventh Seal (USA)
Das siebente Siegel (Västtyskland)
Det syvende segl (Danmark)
Det syvende seglet (Norge)

Produktionsuppgifter

Produktionsland: Sverige
Distributör i Sverige (35 mm): Svensk Filmindustri, Svenska Filminstitutet
Distributör i Sverige (hyrvideo) (fysisk): Svenska Filminstitutet
Distributör i Sverige (köpvideo): Svenska Filminstitutet
Laboratorium: FilmTeknik AB
Produktionsbolag: Svensk Filmindustri
Förlaga: Trämålning (Pjäs) av Ingmar Bergman
Inspelningstitel: Riddaren och döden

Bildformat: Normalbild (1,37:1)
Färgsystem: Svartvit
Ljudsystem: Optisk mono
Originallängd i minuter: 96

Censur: 089.285
Datum: 1956-12-12
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2620 meter

Censur: 089.285
Datum: 1963
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2620 meter

Censur: 089.285
Datum: 1976
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2620 meter

Urpremiär: 1957-02-16, Röda Kvarn, Stockholm, Sverige, 96 minuter

Inspelningsplats

Sverige (1956-07-02-1956-08-24)

Filmstaden, Råsunda
Hovs hallar, Torekov, Båstad
Östanå i Roslags-Kulla, Österåker
Viby by, Sigtuna
Skeviks grotta i Gustavsberg, Värmdö
Skytteholm, Ekerö

Musik

Titel: Hållas mellan rona
Kompositör: Erik Nordgren (1957)
Textförfattare: Ingmar Bergman (1957)
Sångare: Gunnar Björnstrand

Titel: Det sitter en duva
Kompositör: Erik Nordgren (1957)
Textförfattare: Ingmar Bergman (1957)
Sångare: Nils Poppe

Titel: Ödet är en rackare
Kompositör: Erik Nordgren (1957)
Textförfattare: Ingmar Bergman (1957)
Sångare: Gunnar Björnstrand

Titel: Hästen sitter i trädet
Kompositör: Erik Nordgren (1957)
Textförfattare: Ingmar Bergman (1957)
Sångare: Nils Poppe, Bibi Andersson

Titel: Dies iræ, dies illa Alternativ titel: Vredens stora dag är nära
Textförfattare: Tomas av Celano (latinsk text) Severin Cavallin (svensk text 1882)
Bearbetning: Johan Bergman (svensk textbearbetning 1920) Natanael Beskow (svensk textbearbetning 1920)

Titel: Skats sång Alternativ titel: Jag är en liten fågel lätt ...
Kompositör: Erik Nordgren (1957)
Textförfattare: Ingmar Bergman (1957)
Sångare: Erik Strandmark