Ni som inte kan ta er dit får nöja er med vad Assayas har sagt förut om Monika:
"Filmen utstrålar lyckan och den enkla glädjen att betätta denna historia. Det är något alldeles exceptionellt, något nästan unikt i filmhistorien."
Det är med anledning av de sju filmerna som just nu distribueras i Frankrike som Assayas är där. (Det var ju annars inte länge sedan Lyon fick sin beskärda del Bergman.)
Läs mer här.
I en arbetsbok som mest innehåller idéer till Ansiktet, gör Bergman som de flesta av oss gör då och då: gnäller lite. Det sjunde inseglet har just haft premiär, och repetitionerna av Peer Gynt är jobbiga. "Jag är trött på hela skiten", konstaterar han, och fortsätter:
"Det som mest slår mig i hågen är förstås den där Upsalafilmen. Barndomens värld. Jag har inget namn men många bilder kommer alldeles av sig själva och [oläsligt]. Det gäller bara att försöka fånga dem."
Året är 1957, så det tog honom bara sådär trettio år att lyckas fånga dem.
Den österrikefödda Buchegger spelade i de flesta av Bergmans uppsättningar på Residenztheater i München, och hade ofta bärande roller som titelgestalten i Hedda Gabler, Irina i Tre systrar eller Johanne i PO Enquists Ur regnormarnas liv.
Mest berömd för en internationell publik är hennes enastående rollprestation som Katarina i Ur marionetternas liv.
Christina Buchegger blev 71 år.
https://www.youtube.com/watch?v=NnNrPZ-92UI
Filmerna, som börjar visas idag, är Sommarnattens leende, Det sjunde inseglet, Smultronstället, Jungfrukällan, Persona, Scener ur ett äktenskap och Höstsonaten. Distributör är Carlotta Films.
Nyinkommet från Norstedts Agency!
Att den högra är Laterna magica kan nog de flesta gissa, och på förlagsnamnet gissar ni säkert rätt: ja, det är en ny italiensk utgåva.
Att den vänstra är en översättning av Söndagsbarn kanske är knepigare att gissa för de flesta. Men så öppnar man och läser den första meningen och genast blir det klarare:
"Emlékszem, hogy nagyanyámnak és Carl bácsikámnak is komoly kifogásai voltak a nyaralónkkal szemben, de más-más okból."
Vilket språk är det alltså? (Ungrare får inte gissa.)
[Äh, vi kör en repris på ett inlägg från förra året.]
Tomten, jag vill ha en Fanny och Alexander-jul. Jo, men visst är det fröjd och gamman när morbror Carl super ner sig och trakasserar sin hustru. Eller när Gustaf Adolf är otrogen. För att inte tala om när pappa Oscar får hjärtinfarkt. Bröderna Ekdahl vet hur man firar jul så det står härliga till.
PS. Bloggen tillbaka när vi firat vår Fanny och Alexander-jul färdigt.
Kvalificerad gissning över Bergmans mest berömda bilder: först, och helt utan konkurrens, kommer Döden spelar schack i Det sjunde inseglet. Därefter är det bilden av dödsdansen i slutscenen från samma film. Sedan blir det knepigare om bronsplatsen: Pietà-scenen i Viskningar och rop? eller Isak Borg vid det eponyma Smultronstället? Eller kanske denna (som här pryder en spansk affisch):
Ja, ja. Vem vet. Lite kul är det i alla fall att se Bergmans första skiss till den berömda bilden. (Nej, teckning var inte Bergmans bästa gren, men kunde uppenbarligen åstadkomma fantastiska bilder ändå.)
Gör helgmyset komplett med lite Bergman-relaterad musikunderhållning! Varje lördag [uppdatering: en lördag då och då] presenterar vi en ny låt med Bergmankoppling. Så småningom blir det en fin-fin spellista för alla tillfällen – The Original Ingmar Bergman Spotify Playlist. (Mer om Bergman och musik här.)
Lördagslåt #6 är:
Ingen av Bergmans filmer innehåller så mycket musik som Fanny och Alexander. Av de många stycken som framförs är det väl särskilt två som brukar uppmärksammas: Schumanns pianokvintett i ess-dur (vars lugubra andra sats utgör filmens musikaliska huvudtema) och Siciliana-satsen från Bachs andra flöjtsonat som biskop Vergerus envisas med att spela.
Men det är något speciellt med de två Britten-stycken som också finns där, eftersom de är sådana tydliga anakronismer. Annars är all musik i filmen samtida eller äldre i förhållande till det tidiga nittonhundratal när skeendet skall äga rum. Klassisk, helt enkelt.
Men Brittens cellosviter skrevs under 1960- och 70-talen och låter, sina Bach-referenser till trots, tydligt modernistiska.
Varför Bergman valt den i sammanhanget tillsynes opassande Britten kan vi inte veta, men noteras bör att den tredje svitens recitativ har benämningen "Fantastico" och spelas i filmen just vid bokstavligen fantastiska tillfällen: dels när Isak Jacobi enleverar barnen från biskopsgården (hur det nu gick till?); dels när Oscars vålnad besöker sin mor.
Jag sitter och sorterar brev. Det finns ungefär 10.000 brev till och från Bergman i arkivet, varav endast hälften är katalogiserade. Vi har med andra ord det vi gör. (Det tar sin tid att tyda apotekarkråkfötter, eller att spåra vem den person som undertecknar ett familjärt hållet brev den 19 september 1982 med "Lars" är).
Men för det mesta går det bra! Breven blir prydligt sorterade och katalogiserade, för sedan att hamna i arkivboxar till dess någon – om det någonsin händer – vill läsa (och för den delen får).
Hur som helst. Tittar man noga på breven på bilden ovan, ser man att de är poststämplade i juli 2007. Ingmar Bergman dog den 30 juli samma år, och breven blev aldrig öppnade. Jag kan inte heller riktigt med att göra det.
"Också om bönen bara är ett rop ut i en öde rymd ska vi inte avstå från detta rop", skriver Bergman i arbetsboken den 24 juli 1964, nästan exakt fyrtiotre år tidigare. Formuleringen kommer för mig.
Det är med anledning av detta som Barbican kör en liten retro under rubriken "Dangerous liaisons" på temat "vikten och inflytandet av kvinnor på hans filmer".
Läs mer här.
Förresten får ni som är i London i mitten av november inte missa gästspelet på samma institution av detta!